Facebook. Jodå, jag är med om än så lite jag bara kan. Andra är med desto mer, och det är ju bra för dem men kanske inte för mig. ”Applikationen” – som vi nu allt mer kan välja att kalla företeelser som äter sig in i våra liv – har förstås sina för och nackdelar.
Min ursprungliga tanke var att det av professionella skäl, i en hård bransch, skulle vara väldigt nyttigt att vårda och underhålla sina kontakter. Kan man hålla sig på avstånd från AMS så är det ju bra. Sen blev det fler och fler vänner, lumparkompisar och garderobslik från förr, och nu är mina vänner ett mischmasch av ”kontakter”, nära vänner och allt däremellan.
Det konstiga är ju detta att alla tidigare intimitetstrappsteg och förtroendenivåer fullständigt körs över med ångvält av denna nya tid där ingenting är för privat för att yttras rakt ut – i allas ansikten. Och plötsligt har jag ”kontakter” med mundiarré som berättar vad de gör dygnets alla timmar – och nej, det vill jag faktiskt inte veta.
Nu har jag precis slösat bort en kvart på att försöka fatta hur man blockar folk från att bidra till min ”news-feed” eller vad det heter. Det fattade jag inte ändå. Kanske är det enklaste att helt enkelt avsäga sig vänskapen med ordsprutarna. Eller så låter jag helt enkelt bli Facebook. Men det kanske är att avsäga sig vänskapen med framtiden.
Farmville – my ass.
