Granen ja. När det gäller krukväxter har jag ingen större talang, förutom som skarprättare. Jag kan få kaktusar att drabbas av akut uttorkning bara genom att titta på dem, och på min meritlista står avlivandet av såväl agaver som garderobsblommor.

Så hur ser min gran ut? Jo, den prunkar lika ståtligt som ute i skogen. Snart skjuter den skott. Granvård, det är jag nämligen en riktig fena på. Det finns nog mer damm än barr under granen, och vill man få loss ett får man använda tång.

Det finns någon lärdom om mig själv i det här. Jag är bra för att gå in för ett projekt stenhårt – rädda granen, kosta vad det kosta vill – under en begränsad tid. Ge mig ett långt och horisontlöst ansvar för ett tjugotal spridda krukor och jag vissnar fullständigt.

Nu har jag lagt upp några gamla låtar på Soundcloud. En del är inspelade med fullt band, andra är bara enkla hemmaskisser.

Vastergatan skuggan1 by carljoensson

Rabbalshedes sista stins – Skuggan by carljoensson

Olympen – Carl Jönsson skiss by carljoensson

Bä bä vita land by carljoensson

Värkarna hade börjat.

En stund senare stod jag med stoppur och klockade dem. Vi bodde åtta våningar ovanför Nordenskiöldsgatan och Eva ville inte ta hissen.Det gick en värk per våning, och jag har aldrig hållit så koncentrerat i en ratt som under minuterna som följde. Ingen hets, maximal kontroll. Tidigt nästa morgon föddes vår dotter Klara. Idag fyllde hon fem.

En förälskelse som vägrar gå över. Så har det känts för mig. Allt i livet förstärks. Jag är gladare, men kan också bli argare än någonsin förr. Frågetecknet bakom Meningen med livet rätade på ryggen och ställde sig i givakt.

Tack.

När vi kom hem slängde jag ut vhs-vraken och blev en vanlig förälder.

Och så slog ljuset om. Den vita skåpbilen från El-Otto fortsatte Marstrandsvägen framåt, och själv svängde jag in till Rollsbo.

Takstolarna jämrar sig. Hela huskroppen rister. Kanske är det så här det känns att vara Jonah i valfiskens buk? Jag ligger och väntar på nysningen eller valrapen som ska slunga mig ut och iland på en solig strand. Eller nja, snarare funderar den här husägaren om stormen nu lägger frö för framtida sättningar i bjälklag och takstolar.

Imorgon bitti kommer det vara för mörkt för att se om takpannorna hävdat sin tyngd, eller flyttfågelslikt sett chansen. När vi kommer hem från jobbet är det åter mörkt.

Men det är ett bra hus. Det står säkert kvar.

Jag skrev snabbt och bra för den tid jag hade på mig. Men ändå. Det känns konstigt att tävla med något jag säkert hade kunnat göra så mycket bättre. Jag gnäller inte över oxfilén, jag hade bara velat få chansen att vinna den där förbannade tävlingen. Nu känns det lite som att jag skickas iväg till Wimbledon med order om att spela alla matcher med  racketen i vänster hand.

Vad ska man känna då? Hoppas att man blir utslagen i någon kvalmatch så man slipper göra bort sig på centercourt?

Om något är värt att göras, är det värt att göras ordentligt.

Nåväl, jag har funderat på duffel rätt länge. Inte på grund av Harry Potter, Döda poeters sällskap eller nån preppylook utan förstås för associationen till mod- och popkultur.

När det gäller vintage-kläder och vintagemodeller och konsten att ta betalt, så är storytelling ett oslagbart verktyg. Jag vet om det. Ändå funkar det, jag köper hela baletten.

Så plötsligt hänger den här hemma. En Gloverall. Och tja, även om det någonstans är fånigt så är jag rätt nöjd med att det finns en lapp på insidan där jag förväntas fylla i namn och grad, fartyg och blodgrupp.

Nu har jag en fyraårig dotter som är djupt besviken över att hon inte fick en sminkdocka i födelsedagspresent och en tvåårig son som vägrar gå till sängs om han inte får krama både polisbilen, brandbilen och ambulansen.

Uppenbarligen är det inte jag som styr.

Ny ambition: Att erbjuda alternativen

Igår kväll började jag till min förvåning göra något slags drum ‘n bass-låt bara genom att fingra lite planlöst. Fascinerande. Återkommer när jag har något som kan bräcka Kleerup.

Jag: Klara, jag ska stanna så länge jag bara kan.