I natt blir det storm. Igen. Redan dånar tallarna vid tomtgränsen som jetplan vid take-off. Om nätterna ligger jag och lyssnar intresserat på olika slags knak i huskroppen. Ibland hörs det där sjungande gnället som när man medelst kofot drar ut en fyrtumsspik ur en tjock planka. Uh!
Takstolar jämrar sig. Huskroppen rister. Kanske är det så här det känns att vara Jonah i valfiskens buk? Att ligga och vänta på nysningen eller valrapen som slungar mig ut och iland på en solig strand. Nja, snarare går tankarna i andra banor. Kan stormen lägga frö för framtida sättningar? I bjälklag, syllar och allt vad de heter.
Imorgon bitti kommer det vara för mörkt för att se om takpannorna hävdat sin tyngd, eller flyttfågelslikt sett chansen. När vi kommer hem från jobbet är det åter mörkt.
Men det är ett bra hus. Det står säkert kvar.
