Skrivkramp

Det fanns en tid i mitt liv då allt var upp och ner. Då allt var nattliga promenader med eller mot kärleken, då det grälades i gathörnen, då allt var uppbrott, utbrott och sammanbrott, mer tårar än jag visste fanns och en massa förrädisk eskapism i kärlek som aldrig höll vad den lovade.

Med andra ord fanns det stoff för poplåtar så gott som varje dag. Hjärta, smärta och ramlande gator.

Idag ter sig livet helt annorlunda. Det är måhända upp och ner emellanåt nu också – men nattvak, kolik och välling är inte stoff man skriver popsånger av. I alla fall har jag inte hittat hem i någon slags form.

Det är ju romantiskt att tänka sig att texter skrivs av en nödvändighet, att enda sättet att få ut och uttrycka de där sakerna var att skriva sången just så där. Jag känner fortfarande att jag gör musik av någon slags inre nödvändighet, men det är melodierna som är huvudsaken – det är de som bär själva den där känslan – den där jakten efter skönhet.

Och kanske behöver en konstnärlig strävan inte heller vara något annat än just detta att försöka förmedla skönhet, även om det må vara skönheten av något som går sönder eller tja…

Vad jag försöker säga är nog att jag inte har något att säga. Jag har skrivkramp helt enkelt. Mina melodier kräver texter för att fungera som de popsånger de är, men jag hittar inte berättelser i mig som är tillräckligt känslosamma för att bära upp de stora melodierna.

Ord kan man ju alltid skriva. Men i en sång så är det ju inte sällan så att vissa rader och strofer (där musiken plötsligt blir ganska dramatisk) kräver att man sjunger vissa saker som om det gällde livet, eller som att allt är en kamp för att hålla samman något som faller sönder – och nej, det är inte då man försöker drämma till med småbarnsföräldraskapets vardagsbilder och låta dem eka ut över en tänkt grand canyon.

Alltså har jag börjat fundera på möjligheten och rättigheten att få skriva saker i tredje person. Jag har nog gjort det några gånger tidigare. Men kanske att jag borde dra mig mot  något mer konceptuellt skrivande.

Paddy McAloon och hans Prefab Sprout har släppt en ny skiva. Jag tror att jag har önskat mig den i födelsedagspresent, eller så har jag glömt det och får köpa den till mig själv. Hur som helst, just Paddy McAloon är kanske den stora förebilden för ett konceptuellt skrivande i tredje person. Det är smart, välarbetat på gränsen, inte sällan i det närmaste ornamenterat vad gäller detaljrikedom – just fram till den gräns där löjets skimmer är farligt nära – om det inte vore för att allt är så charmigt välgjort som hemgjord vaniljglass att det ändå ramlar ner perfekt hos mig.

”Love’s a silver bullet
That blows your world apart
I wanna be remembered as an outlaw
The boy who stole your heart

I wanna be the guy who wears the white hat
Then rides across the plain
I’m gonna be your enigmatic stranger
Honey you are lookin’ at your Shane

Cowboy dreams
Cowboy dreams
You give me cowboy dreams”

Jag menar, naturligtvis är det förbannat fånigt alltihop. Men jag älskar verkligen att gå och nynna på den där låten. Och den bär på en slags fyndighetens förtjusning som jag just finner ganska förtjusande. Fast om jag ska göra något liknande – nja, tror inte det. Heller. Vi får se…