Sådär, så blir det då äntligen av. Slut på löst prat. Sist jag sprang var 1989. Jag var 15 år och tog pappas nummerlapp då han plötsligt hade drabbats av näthinneavlossning veckorna före. Det fanns ingen tid för förberedelser, men jag tog mig i mål på 1 timme och 55 minuter. Alltså fick han behålla sin startgrupp.
Utmanad av min arbetskamrat Lars har jag idag också gått med på en sajt som heter Funbeat där man lägger in sina träningsresultat. Mina 7,5 kilometer från Sillvik i söndags är redan registrerade. Men det kommer med all säkerhet krävas många mil om jag ska återfå den form jag höll i tonåren.
Spelar det då någon roll hur det går nästa år? Ja och nej. Det finns helt klart en hel del fåfänga knutet till tiden, men egentligen är förstås loppet ett slags skenmål. Det är vägen dit som ska driva ut demonerna vecka efter vecka och dopa mig med fina endorfiner.
Det ska bli roligt. Sedan länge är jag kittad från topp till tå, med allt från teknik till trikå. Jag har gott hopp om att hålla träningsdisciplinen genom sommaren och en bit in i hösten. Utmaningen blir att hålla sig tränandes även när vintervirusen på dagis sätter in.
Drömmar och disciplin. En kämpande dualism.
