Den välsignade anonymiteten

Vårvintern 1995. Min bror och jag sneddade i slasket genom Vasaparken. En bit upp i backen bakom gatuköket mötte oss en sorglig syn. En alkis låg bredvid en parkbänk, rakt i smältvattenbäcken som drog fram.

Att gå förbi kändes omöjligt. Han kändes smutsig på alla sätt, oberörbar, ett vattenfall av snuva strömmade från ansiktet, kanske hade han kräkts eller kissat på sig, han var så gott som medvetslös.

Vi lyfte tillbaka honom upp på bänken. Och drabbades genast av villrådiga skuldkänslor över vad vi skulle kunna göra härnäst. Vem kunde ta mannen in i värmen. Det var före mobiltelefonernas tid. Att ge mer hjälp som att ta med honom hem kändes omöjligt, hem var också långt bort.  Att vara den barmhärtige samariten i praktiken – ja, vi var inte den uppgiften mogna.

Hur ska varmkorv recenseras?

Tomas Ledin fick två fyrar på Liseberg för en månad sedan. Svärmor var där och läste tidningen med irritation. Stämningen hade varit fantastisk, alla hade gungat med, bitarna var svängiga, refrängerna allsångsvänliga och texterna kände man igen.

En god affär?

Det var som det brukar. Billigt, men ändå inte gratis. Sannolikt en god affär. Men en tung pryl, som nog behöver service. Som är gammal. Det krävdes rent av viss uppfinningsrikedom för att hitta bra argument för att slå till. Till slut stod det mellan skräcken för att låta bli och ångra sig, och impulsen – det verkar kul! Och ja, de var inte ens oense. Det barkade dit det brukar.

Jag vann auktionen som enda budgivare för utgångspriset. En rejält sliten gammal Ampeg-förstärkare, så ljudstark att den sägs kunna slå ut vitala inre organ.  Fyra tiotumshögtalare i en combo som ska vara så tung att det inte liknar någonting. Mick Taylor och Keith Richards spelade på såna under de bästa åren på 70-talet. Legendarisk ”tone” som gitarrister pratar om.

Uppdatering i punkter

Sommarens stora löparsatsning har planat ut. När ledigheten fanns, fanns också tiden – och dagsljuset. Nu, med heltidsarbete inträffar löptillfällena klockan 21 när barnen sover och alltså springs det väldigt lite. Hoppas på uppryckning. Två mil i veckan vore fint  – just nu springer jag en knapp mil var fjortonde dag.

Way out west blev ett fredagsbesök. Fint, men utan den berusande känslan från förra året. Wilco var toppen, men jag hade hoppats på fullständig frälsning. Det fick jag inte. Istället var det Band of Horses som blev minnet som stannade kvar. Jag har nästan bara lyssnat på dem nu i en månad.

Ser fram emot: Richard Hawleys nya skiva släpps veckan som kommer. Prefab Sprouts är redan släppt, men inte införskaffad. Anna Järvinen spelar på Storan snart – har hon Dungen med sig? Konsertips mottages tacksamt.

Yxjobb: Jag spelar nu elgitarr i ett band som heter My sweetest punch. Vi får se hur länge de står ut med mig, men det är en verklig utmaning för mig att vara enbart bakgrundsmusiker. Inte på grund av att mitt ego vill kliva fram, men för att jag helt enkelt inte är så mycket till musiker.

Värpning: Utan eget band och schemalagda rep blir inga låtar färdiga. Jag har ruvat samma ägg i snart ett år känns det som. Melodierna ligger på hög, textbladen lyser tomma.

Kryp: Julian, sju månader, kryper nu.

Idag fyller jag år

36. Trettiosex. Nio gånger fyra. Alvar har namnsdag som vanligt. Det är ingenting särskilt med det. Det känns inget särskilt, det finns ingen skräck med att det är ett år närmare fyrtio. Eller för den delen döden. Det är ett nummer som det så fint heter – en vinstlott på chokladhjulet?

Nuet.  Platsen där man lever.  Framtiden dit man drömmer och minns gör man åt det andra hållet. Om man inte glömt. Själv lever jag ofta så mycket i nuet att jag glömmer av framtiden. Eller ja, kanske finns det två sorters framtid. Den konkreta sorten som kommer förr eller senare, och den mer fantiserade sorten som nog sällan kommer om man inte arbetar väldigt hårt i nuet för att den ska bli konkret. Jag är avgjort bäst på den senare, den svävande sorten.

Vi bor alla i Ankeborg

Anna Anka: Kvack, kvack, kvack
I debatten: Kvack, kvack, kvack
Framför tv:n: mer av den onomatopoetiska beskrivningen av ett befjädrat läte

Stenbeck kvackar hela vägen till banken.

Hur blir man av med folk?

Facebook. Jodå, jag är med om än så lite jag bara kan. Andra är med desto mer, och det är ju bra för dem men kanske inte för mig. ”Applikationen” – som vi nu allt mer kan välja att kalla företeelser som äter sig in i våra liv – har förstås sina för och nackdelar.

Min ursprungliga tanke var att det av professionella skäl, i en hård bransch, skulle vara väldigt nyttigt att vårda och underhålla sina kontakter. Kan man hålla sig på avstånd från AMS så är det ju bra.  Sen blev det fler och fler vänner, lumparkompisar och garderobslik från förr,  och nu är mina vänner ett mischmasch av ”kontakter”, nära vänner och allt däremellan.

Det konstiga är ju detta att alla tidigare intimitetstrappsteg och förtroendenivåer fullständigt körs över med ångvält av denna nya tid där ingenting är för privat för att yttras rakt ut – i allas ansikten.  Och plötsligt har jag ”kontakter” med mundiarré som berättar vad de gör dygnets alla timmar – och nej, det vill jag faktiskt inte veta.

Nu har jag precis slösat bort en kvart på att försöka fatta hur man blockar folk från att bidra till min ”news-feed” eller vad det heter.  Det fattade jag inte ändå. Kanske är det enklaste att helt enkelt avsäga sig vänskapen med ordsprutarna.  Eller så låter jag helt enkelt bli Facebook. Men det kanske är att avsäga sig vänskapen med framtiden.

Farmville – my ass.

Skrivkramp

Det fanns en tid i mitt liv då allt var upp och ner. Då allt var nattliga promenader med eller mot kärleken, då det grälades i gathörnen, då allt var uppbrott, utbrott och sammanbrott, mer tårar än jag visste fanns och en massa förrädisk eskapism i kärlek som aldrig höll vad den lovade.

Med andra ord fanns det stoff för poplåtar så gott som varje dag. Hjärta, smärta och ramlande gator.

Aldrig försent att bli bättre

Jag har fuskat på gitarr i tjugo år. Spelat, men sällan tränat. Häromveckan dök det upp en möjlighet om att få hoppa in som leadgitarrist i ett litet popband här i stan. Precis vad jag behövde. Inte sjunga och skriva låtar utan bara spela gitarr och göra det så bra som möjligt. Så jag ska försöka lägga upp en lika stark träningsplan som löpningen.

Viljan att bli bättre än man är

Vad gör folk egentligen på semestern? Går omkring och duger som de är? Själv håller jag på med ett förbättringsarbete. Nog för att man skulle kunna hålla på med ett sådant jämt – bli en bättre kompis, son och sambo, för att inte säga förälder. Det sistnämnda är för övrigt ett Sisyfosarbete av märkliga proportioner. De senaste sommarveckorna har varit de mest upptagna jag upplevt. Det är knappt att man hinner med  att andas.