…står så grön och grann i stugan?

Idag är det tjugondag-Knut och bäva månde alla barrklädda inredningsdetaljer. Garntomtarna flyr till skrymslen och hörn, julgranskulorna rullar bakom gardiner. Allt för att slippa den förhatliga pyntlådan och resan upp på en iskall vind.

Granen ja. När det gäller krukväxter har jag ingen större talang, förutom som skarprättare. Jag kan få kaktusar att drabbas av akut uttorkning bara genom att titta på dem, och på min meritlista står avlivandet av såväl agaver som garderobsblommor.

Så hur ser min gran ut? Jo, den prunkar lika ståtligt som ute i skogen. Snart skjuter den skott. Granvård, det är jag nämligen en riktig fena på. Det finns nog mer damm än barr under granen, och vill man få loss ett får man använda tång.

Det finns någon lärdom om mig själv i det här. Jag är bra för att gå in för ett projekt stenhårt – rädda granen, kosta vad det kosta vill – under en begränsad tid. Ge mig ett långt och horisontlöst ansvar för ett tjugotal spridda krukor och jag vissnar fullständigt.

Bä bä vita land – och andra sånger.

Jag gör musik. Inte så ofta nu som förr. Mitt band då hette Shade Tree, sen bytte vi till svenska och kallade oss fantasilöst för Skuggan. Med Skuggan hade jag en idé om fullständig transparens och att låta alla läsare följa bandets musikaliska process. Från första låtskrivarskiss, via replokalsversioner till färdiga inspelningar. Allt via bandets blogg som började så här.

Nu har jag lagt upp några gamla låtar på Soundcloud. En del är inspelade med fullt band, andra är bara enkla hemmaskisser.

Vastergatan skuggan1 by carljoensson

Rabbalshedes sista stins – Skuggan by carljoensson

Olympen – Carl Jönsson skiss by carljoensson

Bä bä vita land by carljoensson

För fem år sen…

… satt jag en torsdagskväll och lödade loss elektroniska komponenter från grovsoprummets bortkastade vhs-spelare. Mitt i den nogsamma uppgiften att rädda en liten kondensator värd 10 öre från den förtärande elden på Sävenäs sopstation hörde jag plötsligt Eva ropa till.

Värkarna hade börjat.

En stund senare stod jag med stoppur och klockade dem. Vi bodde åtta våningar ovanför Nordenskiöldsgatan och Eva ville inte ta hissen.Det gick en värk per våning, och jag har aldrig hållit så koncentrerat i en ratt som under minuterna som följde. Ingen hets, maximal kontroll. Tidigt nästa morgon föddes vår dotter Klara. Idag fyllde hon fem.

En förälskelse som vägrar gå över. Så har det känts för mig. Allt i livet förstärks. Jag är gladare, men kan också bli argare än någonsin förr. Frågetecknet bakom Meningen med livet rätade på ryggen och ställde sig i givakt.

Tack.

När vi kom hem slängde jag ut vhs-vraken och blev en vanlig förälder.

Det finns en by för oss alla

Den lilla spanska bergsbyn El Otto är en pärla lätt att missa. Högt ovan solkustens djupblå vatten sover denna husklunga i en dröm av vackert hängd tvätt och doftande apelsinlundar. Det gamla citadellet uppfördes av morerna på 1300-talet, och på sin tid fyllde El Otto en viktig roll i befästningslinjen. Nu är detta soldränkta virrvarr av stenlagda gränder för evigt försjunken i en siesta som…

Och så slog ljuset om. Den vita skåpbilen från El-Otto fortsatte Marstrandsvägen framåt, och själv svängde jag in till Rollsbo.

Emil – förgrymmade onge.

I natt blir det storm.  Igen. Redan nu dånar tallarna vid tomtgränsen som jetplan vid take-off. Om nätterna ligger jag och lyssnar intresserat på olika slags knak i huskroppen. Ibland hörs det där sjungande gnället som när man medelst kofot drar ut en fyrtumsspik ur en tjock planka. Uh!

Takstolarna jämrar sig. Hela huskroppen rister. Kanske är det så här det känns att vara Jonah i valfiskens buk? Jag ligger och väntar på nysningen eller valrapen som ska slunga mig ut och iland på en solig strand. Eller nja, snarare funderar den här husägaren om stormen nu lägger frö för framtida sättningar i bjälklag och takstolar.

Imorgon bitti kommer det vara för mörkt för att se om takpannorna hävdat sin tyngd, eller flyttfågelslikt sett chansen. När vi kommer hem från jobbet är det åter mörkt.

Men det är ett bra hus. Det står säkert kvar.

Kölhala alla halvmesyrer

Plötsligt, ska en tidning vars texter jag skrivit skickas in till en reklamtävling. Det borde kännas bra, kan man tycka. Det känns… lite märkligt. Det var ingen som pratade om denna möjlighet när den gjordes. Det enda det snackades om var hur jag absolut inte fick lägga mer än 16 timmar på texterna till en 32 sidor stor tidning. Det fanns inga pengar för något mer. När tidningen väl var klar lades det ungefär lika mycket tid och pengar för att jag skulle få vara med och fira utgivningen. Resa till Stockholm, fin middag, vin, hotell.

Jag skrev snabbt och bra för den tid jag hade på mig. Men ändå. Det känns konstigt att tävla med något jag säkert hade kunnat göra så mycket bättre. Jag gnäller inte över oxfilén, jag hade bara velat få chansen att vinna den där förbannade tävlingen. Nu känns det lite som att jag skickas iväg till Wimbledon med order om att spela alla matcher med  racketen i vänster hand.

Vad ska man känna då? Hoppas att man blir utslagen i någon kvalmatch så man slipper göra bort sig på centercourt?

Om något är värt att göras, är det värt att göras ordentligt.

Engelska flottan har siktats vid Vinga

Vinterjackan ska handlas, och det är inte lätt. Egentligen behöver jag nog tre. En snygg nog att skydda en kostym, en varm nog för pulkabacken och en… som är jag? Att jag ska lyckas hitta alla dessa tre funktioner i en hade varit optimalt.

Nåväl, jag har funderat på duffel rätt länge. Inte på grund av Harry Potter, Döda poeters sällskap eller nån preppylook utan förstås för associationen till mod- och popkultur.

När det gäller vintage-kläder och vintagemodeller och konsten att ta betalt, så är storytelling ett oslagbart verktyg. Jag vet om det. Ändå funkar det, jag köper hela baletten.

Så plötsligt hänger den här hemma. En Gloverall. Och tja, även om det någonstans är fånigt så är jag rätt nöjd med att det finns en lapp på insidan där jag förväntas fylla i namn och grad, fartyg och blodgrupp.

What have I done to deserve this?

Jag vill tro att jag är modern. Insiktsfull, någorlunda jämlik (nåja). Har till och med högskolepoäng i feministisk litteraturkritik – en kurs jag valde bland många. Jag gillar inte rosa. Jag föreställde mig modern, genusfri uppfostran, androgyna barnfrisyrer, neutrala kläder.

Nu har jag en fyraårig dotter som är djupt besviken över att hon inte fick en sminkdocka i födelsedagspresent och en tvåårig son som vägrar gå till sängs om han inte får krama både polisbilen, brandbilen och ambulansen.

Uppenbarligen är det inte jag som styr.

Ny ambition: Att erbjuda alternativen

Gav mig själv en liten julklapp

Nanostudio från Itunes App-store. 100 spänn. Själv gav jag 4000 för min första kasettporta med en dålig dynamisk mikrofon. I klippet nedan bygger killen en låt i realtid:

Igår kväll började jag till min förvåning göra något slags drum ‘n bass-låt bara genom att fingra lite planlöst. Fascinerande. Återkommer när jag har något som kan bräcka Kleerup.

Allt är redan så annorlunda

Klara, snart 4 år: Pappa när jag blir jättegammal och jättestor, hela vägen upp till taket. Då vill jag att du ska stanna. Jag vill att du ska stanna jättelänge.

Jag: Klara, jag ska stanna så länge jag bara kan.